Zornsamlingarna

Makarna Zorn donerade alla sina tillgångar till svenska staten. Zornsamlingarna är det officiella namnet på deras donation, som omfattar mer än sextio byggnader och närmare 20 000 föremål, alltifrån Zorns egna verk till dalmålningar, vävda tapeter, silverpjäser och Rembrandtetsningar. I grunden utgörs Zornsamlingarna av fyra delar: Zornmuseet, Zorngården, Zorns gammelgård och Gopsmor. År 1995 tillkom även Textilkammaren vid Zorns gammelgård. Anders och Emma Zorn efterlämnade också ett större kapital. Detta förvaltas enligt deras önskemål av Uppsala universitet under namnet Zornfonden.

Historik

År 1896 slog sig Anders och Emma Zorn ned i Mora. Bredvid Mora kyrka hade Zorn redan tio år tidigare förvärvat en tomt och dit flyttat en liten timmerstuga som stått på hans morfars gård. Det blev kärnan i parets hem, Zorngården. Under åren kom stugan att utvidgas i olika etapper, arbeten som pågick fram till 1910. För ritningarna svarade konstnären själv. Zorngården uppvisar en okonventionell blandning av lokal timmerbyggnadskonst, ägarens föreställningar om vikingatida bostäder och engelsk villaarkitektur. Byggnadens mest spektakulära rum är den nio meter höga salen på andra våningen. Till huset hör en trädgård, anlagd på 1910- talet.

Zorns intresse i timmerbyggnadskonsten och hans värnande om Siljansbygdens kultur fick till följd att han började förvärva gamla stugor, härbren och andra traditionella byggnader. År 1914 lade han grunden till ett friluftsmuseum. Arbetet fullföljdes efter hans död av konsthistorikern Gerda Boëthius, Zornsamlingarnas första intendent. Zorns gammelgård, som anläggningen kom att kallas, består idag av 40 timmerbyggnader, grupperade i en hemby, en hemfäbod, ett kvarntun och en långfäbod, samt några båthus. För att själv kunna leva gammeldags fäbodliv köpte Zorn 1904 av sin morbror Per ett stycke mark norr om Mora, intill Dalälven, och flyttade dit några äldre timmerhus, det äldsta från 1324-25. Platsen, kallad Gopsmor, blev en fristad för konstnären, en kombinerad vildmarksateljé och fiskarstuga dit han kunde dra sig undan. Här levde han ”som på fädrens vis” med enkel kosthållning och utan Zorngårdens bekvämligheter.

Minst två gånger om året försökte Zorn vistas i Gopsmor, dels i januari, dels kring midsommar. Ibland tog han med sig vänner, som Bruno Liljefors och Albert Engström. I Gopsmor hade han god tid att ägna sig åt sitt måleri. Nakna kvinnor i eldsken var ett motiv han ofta återkom till, skidåkande kullor var ett annat. När Dalälven 1970 skulle regleras i samband med tillkomsten av Spjutmo kraftverk var man tvungen att flytta Zorns stugor från dess ursprungliga plats då området hamnade under vattnet. Man lyckades dock finna en ny plats, som i hög grad överensstämde med den gamla. Där byggdes Gopsmor upp igen.

Zorns samlande tog sig många uttryck och stäckte sig över vitt skilda områden. Med tiden väcktes tanken hos honom om ett museum där samlingarna kunde visas. Planerna förverkligades efter hans död av Emma Zorn, som till sin hjälp hade Gerda Boëthius. Zornmuseet i Mora stod klart 1939 efter ritningar av Ragnar Östberg, mest känd som arkitekten bakom Stockholms stadshus. Zornmuseet blev Östbergs sista verk. Den klassicerande tegelbyggnaden kompletterades 1982 med ett inglasat trapphus på västra sidan, ritat av arkitekt SAR Torbjörn Olsson. År 1996 försågs museet vidare med en vinkelställd tillbyggnad för reception, bibliotek och kontor. För denna svarade arkitekt SAR Gunnar Nordström.